Återigen stod hon där och granskade sig själv i spegeln. Hon försökte komma på en enda sak som hon tyckte såg bra ut. Det skulle möjligtvis vara håret, eller varför inte läpparna? De såg ju hyfsat bra ut. Det bankade på dörren. Det var pappa som skrek att nu fick hon faktiskt vara klar. Snabbt samlade hon ihop det långa, mörka håret i en hästsvans och låste upp. 5 minuter senare befann hon sig ute på gatan. Den gamla vanliga tråkiga gatan. Hon var så trött på allt vanligt, hon behövde komma bort. Kanske till Paris? Eller New York? Nej, det var för långt. För långt bort från nuet, det verkade för overkligt. Kanske skulle det räcka om hon bara åkte någon annanstans inom Sverige? Men vart skulle hon bo? Vad skulle hon leva på? Hon hade ju inga pengar. Idag fick det troligtvis räcka med att bara välja en annan löprunda. Idag skulle hon svänga åt vänster istället för åt höger, hon var inte redo att ändra på fler saker. Så hon sprang. Hon fortsatte springa ända tills det kändes som om hon skulle falla ihop av matthet. Hon var så upptagen med att försöka lugna ner pulsen, att hon inte ens märkte att hon hade sprungit in i skogen. Hon satte sig sakta upp och såg sig omkring. Träden som omgav henne var långa och mörka och det var helt knäpptyst. Hon trivdes. Detta var precis var hon ville vara just nu. Hon lade sig ner i mossan och såg upp i den blåa skyn. Nu hade solen börjat skina och den träffade henne rakt i ögonen. Hon blundade, och kände sig konstigt nog trött. Hon lade sig till rätta och somnade fort.

 

̶  Hej.

Hon vaknade med ett ryck och drog häftigt efter andan. Framför henne satt en pojke. Han var mörkhårig och grönögd. Han såg ut att vara något år äldre än henne och han var ganska lång. Han var vacker. Väldigt vacker.

̶  Vem är du? frågade hon  blygt.

̶  Jag heter Emanuel, sa han.

̶  Vad gör du här ute i skogen?

̶  Jag skulle kunna fråga dig samma sak. Ett leende spelade på hans läppar.

̶  Jag är ute och springer.

̶  Jaså? Det ser inte ut så. Leendet byttes ut mot ett brett flin. Hon blev med ens generad.

̶  Varför bryr du dig ens?! utbrast hon.

̶  Jag förstår. Du vill inte ha mig här. Men du kan vara lugn, jag ska gå.

̶  Nej! Jag menade inte så, försökte hon. Men han var redan borta.

 

Förrvirrad sprang hon hem igen. Den kvällen hade hon svårt att somna, hon tänkte bara på den märkliga pojken Emanuel och vad han gjorde i skogen. Han kanske också var ute och sprang? Nej knappast i de där kläderna, jeans och tjocktröja var inte direkt de ultimata träningskläderna. Hon föreställde sig det framför ögonen och blev lite full i skratt, sedan var det plötsligt mycket lättare att somna.

 

Fortsättning följer...